brysselkex

Ibland kan jag mumla åt mig själv. Som igår när jag vittjade postlådan. "..Mäh, 2 dm reklam..inget annat intressant.....Är ÖB-bladet för sjuttielfte gången i farten. Har inte Elgiganten sålt slut alla TV apparater som de rear?...ser jag ut att vara den som vill ha reklam från Eurosko?".

Nu för tiden är handskrivna brev hårdvaluta. Alltså handskriven text med penna, på brevpapper och i kuvert. Förr i tiden hade man brevvänner, men dem tappade jag bort för länge sedan... Min syster är bra på att skicka små kort. Det känns som att hon aldrig "ger upp". Hon skickar små handskrivna överraskningar då och då. Jag tror hon använder en speciell bläckpenna när hon skriver, men jag är inte säker.

När jag var ca 10 år skulle vår klass börja brevväxla med en klass i tyskland. Vi blev alla tilldelade var sin brevkompis. Jag fick en kille. Han hette Jörgen. Sattler i efternamnet...ah, vilken lycka, jag tyckte hans namn lät sååååå spännande. Det kan också ha varit det där uggle-u:et, ni vet han stavade med ett tyskt Ö. Det är märkligt, att det där lilla speciella kan bli så stort ibland. I alla fall för mig. Jag inledde brevväxlingen. Minns att jag fick hjälp av min syster. Hjälp och hjälp, hon dikterade nog hela brevet. "My name is....I live in the North of Sweden...bla bli blo". Sist av allt ploppade jag ned ett foto av mig själv. Jag ville ju få ett av honom. Så jag kunde ha honom nära. Vi skulle ju bli så bra kompisar. For ever typ.

Spänningen gick över när jag fick svar. Om det var handstilen, språket eller om det var det bilden som gjorde det kommer jag inte ihåg. Jag tror det blev två brev. Totalt. I skrivandets stund undrar jag faktiskt vad Jörgen gör idag... har han kvar sin undulat?


Håkan Hellström menar att kärlek är ett brev som skickats tusen gånger. Kanske är det så. Lyssna här!