brysselkex

Tänk er en varm sommardag och det är mitt i industrisemestern. På stadens gator samlas shoppingsugna och på stränderna bränns solbrännan in. Inte långt från allt det där seglar(?) en träsnipa fram över Piteälvens farvatten. Fort går det inte, men vem har bråttom? Båten styr mot södra hamn och mot kanalen. Den läckra killen vid rodret sneglar lite snett ner åt höger. Försäkrar sig än en gång om att den gröna lilla lyser. Grönt sken = Batteriet fullt. Nöjd nånting över det han sett. Känner på spaken och drar på lite lätt. För nu närmar man sig första.......bruden?.....nej, bron. För er som inte vet passerar man under ett antal broar när man tar vattenvägen genom den här stan. Totalt fyra stycken. En av dem är Tages. Men än har båten inte kommit så långt...Man är ju bara vid järnvägs än.....och efter första ska den upp.....flaggan?......eh nä.......telefonen. Mobil-telefonen.



Den ingav en viss respekt. Håller ni inte med? Jag menar nu inte brorsan, alltså han i båten, nä jag menar den tidens Nalle. I slutet av 80 talet fann man definitivt inte en sån i var mans (el kvinnas) hand. Nej nej. Men i brorsans!! Fatta va. Det var stort. Tunga grejer. Respektabla grejjer.  Å som Hillman och galonsätet gällde det att passa in samtalen just precis när man passer Parken, gärna där kanalen löper parallellt med Storgatan. 

Och tung var den. Typ som en liten minigris.